En mammas tankar.

God torsdag.

Kan man vara så trött att man nästan inte minns hur man slår på tv:n?

Det känns så.

Jag älskar honom mest i hela världen så jag kämpar på och låter mina egna krämpor komma i sista hand för han behöver mig ju nu när han är sjuk och extra mammig och inte vill att nån annan ska mata, leka eller ens titta åt hans håll. Men det är väl därför vi kallas mamma, är det inte så? För vi vet ju att dom där extra krafterna vi mammor har finns nånstans där inne för att vi ska kunna plocka fram dom när dom behövs som mest. 

Och idag har jag plockat fram mina.

Det är väl lov att önska att det där lugnare tempot snart ska komma, eller?

Om bara för en liten stund.

Kram på er.