Det är ju inte klokt vad dom växer.

 

Har ni också känt det?

 

Den där kärleken som liksom tar över bröstkorgen och som känns lika mjuk som sockervadd. Den kärleken känner jag varje dag och jag älskar att se glädjen i hans lilla kropp och ögonen som lyser när han får komma in i bilen och trycka på alla knappar, när han ser en traktor som kör förbi på vägen eller när katten smyger förbi där ute eller när blåmesen lite skyggt hämtar mat i fågelhuset utanför fönstret. Den känslan är speciell. Alltid.

 

Det är vackert på nåt vis. Eller hur? Att se dom växa upp.

 

 

Kram och fin tisdag.