Att vara kär.

 

 

Så kom han äntligen, våran lillebror.

Lite på övertid men nu är han här och han är vår och han är älskad.

 

 

 

Det är många som undrar och frågar om varför vi var så länge på sjukhuset och jag brukar ju inte vara så personlig här på bloggen men jag ska försöka förklara lite.

Det började på fredagkväll, två dagar efter termin. Allt gick egentligen ganska fort efter att vattnet gått men när lördag morgon kom så kände jag på mig att det kom nog inte att gå den här gången heller. Och jag hade rätt. Jag rullades in i operationssalen för ett kejsarsnitt. Min lilla bäbis ville inte komma ut. Klockan 14.14 hörde vi skriket från lillebror, 56cm lång och 4490g. Det första som slog mig var hur otroligt lik sin storebror han var.

 

Han var perfekt.

 

Efter en lång stund på bänken var jag äntligen ihopsydd och färdig och kunde få vila ut. Och så kom dom, pappa och barnmorskan med världens sötaste underverk. Och då gör det ingenting att kroppen skakar och är så bedövad att du inte ens kan röra på fötterna. Man är så lycklig och det är ju det enda som betyder någonting.

Nu var han ju äntligen här hos oss.

Men så kom dom, smärtorna. Jag kan inte förklara hur ont jag haft, men jag kunde varken röra mig eller knappt andas så jag pumpades med morfin. Det visade sig att mina tarmar var i chock efter operationen och ville inte fungera. Tarmen växte sig så stor att den var 10cm tjock på vissa ställen. Magen blev lika stor som när jag var gravid och var så öm att det inte gick att ta på den. Såna smärtor gör att du bara kan fokusera på en sak och det är att komma dig igenom dagen. Och dagarna gick och jag fortsatte med morfin för att överhuvudtaget fungera och vara den perfekta mamman jag så gärna ville vara för min nya lilla bäbis.

Till slut så började tarmana fungera igjen men det onda var fortfarande kvar och för att vi skulle kunna få åka hem och bli en hel familj så var jag tvungen att klara mig utan morfin. Det enda jag ville var att få åka hem till kärleken och min älskade unge som bott med pappa och bestemor i över en vecka. Gud som jag saknade honom.

Så kom dom äntligen och hämtade hem oss, mig och lillebror.

 

Nu har vi varit hemma en vecka och det är fantastiskt. Fantastiskt att kunna vara tillsammans med sin familj. Smärtan är fortfarande kvar och tårarna kommer ibland när jag blir så där slut som man blir av att ha ont. Ont som inte vill gå över. Läkarna säger att det tar tid så jag får bara vänta tills det går över.

 



 

Dom är så sanslöst vackra mina två älskade ungar.

Och som mor gör man vad som helst för att dom ska ha det bra.

Vad som helst.