Mycket har hänt. Allt på en gång.
Veckor är ju så där, de börjar och tar slut och där emellan gäller det att försöka hinna med så mycket som möjligt. Och det är jag bra på.
Efter mycket planerande så kom dagen. Dagen då J skulle få vatten i håret. Man måste ju förbereda storebror på vad vi skulle och han skulle minsann torka håret på J efter att prästen skvätt vatten på lillebror. Det blev en fantastisk dag. Tid med familj och vänner kan man aldrig få för mycket av.
Men just nu sitter jag mest still och gör ingenting. Tankarna snurrar mellan mormor, smärta och blir jag frisk snart. Jag är, för er som inte vet, nyopererad och allt gick bra så det är inte nåt fel men jag trodde ju att det var ett minimalt ingrepp och att jag skulle vara mig själv igjen efter ett par dar. Men det tar visst längre tid. Samtidigt somnade min älskade mormor in, en person som alltid funnits där, en som alltid brytt sig om mig, en som alltid varit nyfiken på mig och min lilla familj, en person som jag nu kommer att sakna så oerhört.
Tänk vad livet är bräckligt och skört, och vad stark en människa kan vara även när det stormar. Det får mig att stanna upp ett tag, känna hur det känns att vara levande och frisk.
Jag må vara precis hur trött som helst, men jag är bannemig lycklig.
Lycklig för att jag har min lilla familj som livar upp mig och får mig att skratta. Man kan ju inte annat när kärleken och S sätter upp tält i trädgården med campinstolar utanför och låtsas dricker kaffe mens dom ser på flygplanen som lättar och landar där borta i horisonten. Eller när han kryper upp i mina armar på kvällen, med ett knippe nappar och snuttefilten och säger, kose mamma.
Tack för att ni håller mammas humör uppe.
LoveU.
